Okej , suttit länge & övervägt om detta ska skrivas öppet eller låst,
men sen insåg jag själv , jag har inget att skämmas över, inget jag gör fel,
jag är bara ärlig helt enkelt, detta är ju en del av mig ?
Ni som läst min blogg sedan tidigare vet ju att jag slutade tvärt med
min antidepressiva medicin , vilket man absolut inte ska göra.
Men jag hade inte mycket valmöjlighet eftersom jag inte kunde få i mig dom ,
i början var det ett hevlete med abstinens besvären , sen kom en lugn period,
nu på sistone har jag väl känt av att det inte är så bra men förträngt det som jag
vanligtvis gjort , idiotiskt nog.
Jag lär mig tydligen aldrig att lyssna på vad kroppen signalerar ut ,
att det är dags att börja ta det lugnt & ta hand om mig själv .
Just nu är jag rejält på gränsen att bryta ihop totalt , men jag ska
ju vara så stark trots att det inte alltid går , därför biter jag ihop & tror det ska
försvinna av sig självt utan att jag varvar ner & tar i tu med det.
Jag har återkommande depressioner , de dyker upp när man minst anar det
& utan större andledning, nu är det troligtvis för jag fattas serotonin & noradrenalin.
Sen att det inte är så lugnt runt om spelar nog också in ,
jag dras mellan hurvida jag ska lyssna på kroppen eller ignorera det uppenbara,
ska jag trycka mig till den absoluta gränsen eller inte ?
Ibland vill jag bara stanna upp , andas ut & finna lite förnuft på vägen &
göra det som faktiskt är bäst för mig , det som gynnar mig , varför kan jag inte göra det bara?
Men nu försöker jag göra det bästa av situationen , jag ger mig inte.
Jag är så trött på att få dessa depressiva perioderna men jag tänker fan inte ge med mig.
Försöker leva som vanligt trots mer ångest & tårar för orken egentligen inte finns där,
men jag har väl tur också , jag har en fin människa som stöttar mig i vått & torrt , Daniel !
Att graviditeten varit så pass dålig som den varit har nog också bidragit till
att man blir lite sämre kan jag ana, eftersom jag inte kan leva normalt ,
inte ens i närheten av vanligt så påverkas man ju negativt av det också .
Missuppfatta inte , jag älskar den lilla i magen , men själva krämporna hade jag klarat mig utan.
Men det är inte så länge kvar , så jag får härda ut .
Jag kan faktiskt säga att jag längtar så fruktansvärt tills jag slipper vara gravid,
få ha henne hos mig i famnen i stället för i kroppen på mig eftersom hormonerna gör livet till ett helvete,
faktiskt , hur hemskt det än låter men alla kan inte gilla att vara gravida.
Nej jag tappade orden nu , men jag ska försöka finna lösningen på denna
skiten nu , för jag är trött på att ha det såhär gång på gång.