I will be rising from the ground


Jag saknar mig själv, den jag var innan denna depressionen tog över.
Att vara glad, sprallig & orka allt plus lite till . 
Vara social & inpulsiv, kunna skratta åt ett simpelt skämt utan att det nästan tvingas fram .

Jag har blivit ett socialt missfoster, tråkig & en blek person som fattas den där galna livsglädjen jag en gång kände,
den där sprudlande känslan inuti . 
Jag är ett skal av den jag var.
Det är hemskt & frustrerande eftersom jag vänt ut & in på mig själv för att hitta vägen dit men något står i vägen men jag ger aldrig upp, jag SKA över det där hindret.

Jag är trött på att hålla allt inom mig, klistra på mig en mask för det är ju så skamset att berätta att man mår dåligt eller hur var det ?
Jag vill göra skillnad i den frågan , våga talat öppet om psykiskt ohälsa.
Visa att man inte behöver skämmas eller hyscha om det.
Man är inte mer än människa & det kan drabba vem som helst .
Det är precis som andra lider av synliga sjukdomar eller skador .
Har man en bruten arm så ser folk gipset & förstår att det gör ont likaväl kan man ha ont i själen även om det inte alltid syns utanpå men inga värktabletter kan bota den smärtan. 

Man får gå den hårda vägen, möta sin ångest , lära sig hantera den & besegra det som tynger annars är det bara att kasta in handduken & tacka för sig.
Man måste vilja & man måste vara beredd på att kämpa, sluta tycka synd om sig själv & vända på det.
Den biten kan ingen annan göra åt en , de kan bara stå bredvid som ett stöd & en hjälpande hand om man trillar.

Ibland kan det kännas som det bara är lättare att ge upp men det är så värt allt som krävs för att må bra.
Jag har lärt mig det genom åren, förr var det lättast att döva alla känslor & handskas med dom på fel sätt.
Man blir klokare med tiden & ju äldre man blir & jag vet att det blir bättre & att jag bara ska stå ut tills allt klingat av. 
Men ibland är jag så arg på allt detta , varför kan jag inte bara få leva i lugn & ro utan att jag ska få en bomb över mig ungefär.
Jag kan inte peka ut något som gör att jag blev deprimerad igen & det är nog jobbigast faktiskt. 
Att inte kunna förklara för varken mig själv eller andra varför . 
Men nu vet jag ju att det är min jätteroliga sjukdom som gör det.
Sen att mina mediciner inte gör sitt jobb, den delen medicinerna ska sköta går inte riktigt som jag vill . . 
Men jag ska inte hänga läpp , det kunde varit värre.
Jag har min underbara familj som håller mig på fötterna , utan dom hade jag troligen möglat under täcket.

Massa tjafs blev det men jag behöver krääääka av mig en massa även om det kan bli tjatigt för er som läser.






Wasted years


När jag tänker tillbaka på min tonårstid så skapas en sån enorm ångest i brösten på mig.
Frågar mig om och om igen hur jag kunde göra så mot mig själv och mina närmsta , framförallt hur jag kunde göra så mot mina föräldrar och syskon.
Sätta dom i en sån situation då de hela tiden var rädda för man skulle hitta på härnäst .

Jag har gjort mig själv så illa , det var det enda sättet jag kände till för att lugna den rivande ångest inom mig , den ångesten som ständigt flåsade mig i nacken för att kunna sparka undan benen för mig . 
Jag önskar jag hade insett att jag inte lugnade ångesten utan matade den så den orkade ha makten över mitt liv.

Jag kunde inte finna andra vägar då men jag önskar jag hade gjort det & det var det min största önskan var då också även om det överskuggades av min önskan om att livet skulle ta slut , för då skulle det onda dö den med och då skulle jag också få ro ?
Jag sökte efter ljuset men allt jag fann var det där mörka molnet som alltid fanns där och gjorde det svårt att hitta ut , gjorde det svårt att finna lyckan och livsgläjden.

Vilket slöseri , jag har förlorat så många år tack vare mitt mående . 
Jag kan idag vara väldigt arg på barn & ungdomspsykiatrin att de inte gjorde mer & i rätt tid.
Tänk många gånger att det kanske hade blivit annorlunda , jag kanske inte hade tagit ännu ett steg mot självförstörelse om de lyssnat på mig när jag bad om hjälp . 
Istället fick jag vänta på en ledig plats på avdelning och fick lite tabletter precis som det ska vara nog .
 
Läkaren utalade en mening jag aldrig kommer glömma . N Å G O N S I N .
Det är inget man säger till en självmordsbenägen & skör 13 åring . 
Och det var nog det som gjorde att jag tog en överdos tabletter & alkohol på det.
För det hade aldrig slagit mig att det var ett sätt att använda , det kan vi tacka den där kloka överläkaren på BUP.
Jävligt tragiskt eller hur , en liten vilsen 13 åring som för första gången försöker ta livet av sig själv .
Vad lärde jag mig av att få en tjock slang i halsen & magpumpas ?
Det borde vara jävligt avskräckande men istället för att det var första och sista gången så var det bara början till något som bara blev värre . . .