I will be rising from the ground


Jag saknar mig själv, den jag var innan denna depressionen tog över.
Att vara glad, sprallig & orka allt plus lite till . 
Vara social & inpulsiv, kunna skratta åt ett simpelt skämt utan att det nästan tvingas fram .

Jag har blivit ett socialt missfoster, tråkig & en blek person som fattas den där galna livsglädjen jag en gång kände,
den där sprudlande känslan inuti . 
Jag är ett skal av den jag var.
Det är hemskt & frustrerande eftersom jag vänt ut & in på mig själv för att hitta vägen dit men något står i vägen men jag ger aldrig upp, jag SKA över det där hindret.

Jag är trött på att hålla allt inom mig, klistra på mig en mask för det är ju så skamset att berätta att man mår dåligt eller hur var det ?
Jag vill göra skillnad i den frågan , våga talat öppet om psykiskt ohälsa.
Visa att man inte behöver skämmas eller hyscha om det.
Man är inte mer än människa & det kan drabba vem som helst .
Det är precis som andra lider av synliga sjukdomar eller skador .
Har man en bruten arm så ser folk gipset & förstår att det gör ont likaväl kan man ha ont i själen även om det inte alltid syns utanpå men inga värktabletter kan bota den smärtan. 

Man får gå den hårda vägen, möta sin ångest , lära sig hantera den & besegra det som tynger annars är det bara att kasta in handduken & tacka för sig.
Man måste vilja & man måste vara beredd på att kämpa, sluta tycka synd om sig själv & vända på det.
Den biten kan ingen annan göra åt en , de kan bara stå bredvid som ett stöd & en hjälpande hand om man trillar.

Ibland kan det kännas som det bara är lättare att ge upp men det är så värt allt som krävs för att må bra.
Jag har lärt mig det genom åren, förr var det lättast att döva alla känslor & handskas med dom på fel sätt.
Man blir klokare med tiden & ju äldre man blir & jag vet att det blir bättre & att jag bara ska stå ut tills allt klingat av. 
Men ibland är jag så arg på allt detta , varför kan jag inte bara få leva i lugn & ro utan att jag ska få en bomb över mig ungefär.
Jag kan inte peka ut något som gör att jag blev deprimerad igen & det är nog jobbigast faktiskt. 
Att inte kunna förklara för varken mig själv eller andra varför . 
Men nu vet jag ju att det är min jätteroliga sjukdom som gör det.
Sen att mina mediciner inte gör sitt jobb, den delen medicinerna ska sköta går inte riktigt som jag vill . . 
Men jag ska inte hänga läpp , det kunde varit värre.
Jag har min underbara familj som håller mig på fötterna , utan dom hade jag troligen möglat under täcket.

Massa tjafs blev det men jag behöver krääääka av mig en massa även om det kan bli tjatigt för er som läser.










Postat av: Jannika mamma till bönan och limpan

tack för dina råd!! känns helt förvirrat i denna världen, är så ledsen över vad hon får gå igenom, speciellt eftersom storasyster hade problem med magen sina första 8 månader hoppades jag att lillasyster skulle slippa...


ett starkt och rörande inlägg. det är bra att folk som du vågar skriva, så andra inte känner sig ensamma i mörkret.

2012-09-09 @ 19:00:43
URL: http://jannikassmulor.blogg.se/

BRA ATT VETA INNAN DU KOMMENTERAR:
1. Din kommentar granskas av mig innan den publiceras i bloggen
2. Frågor etc besvaras inte i bloggen, har du en fråga lämna din @ eller bloggadress.
3. Reklam & annat trams raderas direkt!
4. Hot polisanmäls!

Namn
E-post * publiceras ej
Hemsida/Blogg

Kom ihåg mig?